De skjutsar till matchen tidiga helgmorgnar. De står vid sidlinjen i ösregn sena vinterkvällar. De packar väskor, tvättar tröjor, brer mackor och tejpar fotleder. De tröstar och peppar. Och de gör allt detta vecka efter vecka, år efter år. Ni vet vilka vi talar om – fotbollsföräldrarna.
För Emil Falk har fotbollen alltid varit motorn i livet. Redan som bebis ville han bara leka med bollar och hans första minnen är från den lilla planen bredvid huset i Tidaholm. Som yngst av fyra fotbollsfrälsta syskon var det självklart vad han skulle göra när skoldagen tog slut.
– Jag ville bli så bra som möjligt så fort som möjligt. Först spelade jag med jämnåriga men snart fick jag spela med lag där barnen var ett år äldre och sedan tre år äldre, där även min storebror spelade. Brorsan fick gå in och skydda mig när det hettade till, minns Emil Falk.
Han var en uppenbar talang och leken blev snabbt på större allvar. När Emil fyllt 16 år kallades han upp till Tidaholm GIFF:s A-lag och tog steget in i Division 2. Samtidigt gick han på fotbollsgymnasiet i Falköping. Det betydde minst fem träningar i veckan och matcher varje helg. Inte bara med klubbens A-lag utan även med U-laget och juniorlaget.
– Allt gick otroligt fort och satsningen blev väldigt seriös. Men jag älskade det. Vårt lag umgicks varje dag och vi hade grymt kul. Jag tjänade mina egna pengar på fotbollen och kände att jag verkligen gjorde skillnad på planen.
Livet vid sidan av planen var inte lika enkelt. När Emil gick i lågstadiet insjuknade hans mamma i cancer. Familjens ekonomi förändrades hastigt och de hade inte längre råd att behålla bilen. Samtidigt arbetade hans pappa sena kvällar för att få tillvaron att gå ihop. Emil lärde sig tidigt att ta stort ansvar.
– Jag blev min egen drivkraft i ung ålder. Men mamma var alltid ett viktigt stöd. Hon kom till matcherna även om hon fick kämpa sig dit. Jag hade tuff gräsallergi då och jag minns hur hon ibland stod vid sidlinjen med min medicin så jag kunde rusa ut och ta den. Trots att hon var svårt sjuk i 20 år gav hon mig alltid positiv energi. Hon fanns där.
När Emil, inför sista terminen av gymnasiet, värvades av IFK Falköping började karriären glida åt fel håll. Han drabbades av en tung fotskada som ledde till operation. Det gjorde att starten i nya klubben blev besvärlig, vilket resulterade i mindre speltid hela våren. Efter gymnasiet valde Emil att bryta sitt kontrakt och flyttade till Italien för att studera.
Men fotbollen har han aldrig släppt. I dag är han manager för A-lagsverksamheten i Ekerö IK och arbetar med utvecklingen av elvamannafotboll i föreningen. Parallellt är han tränare för klubbens lag för flickor födda 2017. Ett lag där hans egen dotter Daniella spelar.
– Hon hade inget intresse för fotboll som liten, men när hon gick på en bollskola för några somrar sedan så såg vi: Wow, hon kan ju spela! Sen dess har hon varit fast. Daniella kände ingen i sitt första lag men det var inga problem alls. Hon är väldigt modig och klok.
Nu tränar Daniella fotboll tre dagar i veckan, tennis två dagar och spelar match varje helg. Det kräver ett rigoröst schema för att vardagen ska funka. Emil och hans fru hjälps åt med att packa, tvätta, skjutsa och peppa. Favoritstunden är bilresan till och från match.
– Det är en otrolig lyx att få den egentiden med Daniella. Då är det bara hon och jag. Vi pratar såklart en del om fotboll, men också om allt annat i livet – skolan, kompisar, känslor. Och så spelar hon nya trendiga låtar för mig på högsta volym, säger Emil med ett skratt.
Emil minns en uppväxt där familjen gjorde sitt bästa utifrån svåra förutsättningar. Träningarna nåddes oftast på cykel, eller till fots när cykeln inte fungerade. I dag uppskattar han att kunna köra Daniella till träningarna i sin XC60 och ge henne de möjligheter han själv inte alltid hade.
– Hela min barndom präglades av att mamma var sjuk. Det är klart att jag vill ge mina barn allt jag kan – utan att skämma bort dem. Daniella ska aldrig känna någon press från oss. Om hon vill sluta spela fotboll så är det givetvis helt fine. Men hon ska aldrig sakna vårt stöd och vi kommer stå bakom henne oavsett vilken väg hon väljer.
Vad hoppas du att hon ska minnas av den här tiden?
– Det sprudlande pirret när hon vaknar upp en matchdag. Euforin när hon gjort mål, för hon gör väldigt många. Glädjen och gemenskapen som fotbollen ger henne. Och våra fina små stunder tillsammans i bilen när vi pratar om allt mellan himmel och jord.
Emil Falk
Ålder: 39 år. Bor: Ekerö. Familj: Frun Cassandra, dottern Daniella 9 år och sonen Nicola 3 år. Yrke: VD för Nikita AB och sitter i styrelsen för Suicide Zero. Kör: Volvo XC60. ”Den bästa bilen jag har kört”. Höjdpunkten som fotbollsförälder: ”När man springer ut på planen med ett gäng unga glada tjejer. Då försvinner alla problem och jag är totalt närvarande.”
Emils tre favoriter med XC60
1. Komforten
”Jag älskar de bekväma sätena som gör både långa och korta körningar sköna och enkla.”
2. Tystnaden
"Bilen har riktigt bra ljudisolering vilket är extra skönt vid högre hastigheter på motorväg.”
3. Förvaringen
”Jag är väldigt nöjd med det rymliga bagageutrymmet.”
Made by Sweden
Vår nya kampanjfilm riktar ljuset mot föräldrarna. De som sällan syns men får allting att fungera. Som letar efter matchtröjan, fyller vattenflaskan och packar väskan. Som kör till träningar, matcher och cuper. Som väntar, hejar och stöttar.
Emil är en av dem.
Men hans och Daniellas historia är också en del av något större. Vår kampanj handlar om människorna bakom drömmarna. Om vardagen, relationerna och värderingarna som formar livet här: trygghet, omtanke, att finnas där för varandra.
